ni kommer aldrig att förstå

Bloggandet rinner alltmer ut i sanden och jag antar att det snart kommer att vara helt öde här. Men innan jag släpper den här världen helt vill jag säga

TACK.

Ni fina människor som trots att ni har fullt upp med egna problem har läst och kommenterat och peppat och tröstat i det oändliga. Det går inte att sätta ord på vad ni har betytt, jag tror inte att ni förstår det. Men jag vill försöka förklara för er.

När jag började blogga hade jag en djupt rotad ätstörning. Jag skrev som en sista utväg för att inte bli galen och väntade mig inte att någon skulle bry sig om mig. Men istället hopades kommentarer fulla av uppmuntran och förståelse och värme - jag hade ingen psykolog men ni fick mig att förstå att jag inte var galen och inte ensam.Nu tror jag på allvar att jag är frisk och det är faktiskt delvis tack vare er. Så ja.

Tictactoe, Sagobarn, Notenough, Clara.

Särskilt till er.

rabarberb.

Den förlamade tröttheten är just nu inte närvarande och jag har både städat, tittat på julkalendern och pluggat. Kanske kom lite energi tillbaka igår när jag tränade, för första gången på en månad typ. Jag vet ju vad träningen gör med mig, men det är svårt att ta sig i kragen när det är dimmigt och kallt ute och det gör ont i nacken hela tiden. Nu är jag i alla fall öm och ganska lycklig.

Var glad. Skrev jag nyss, sen började mitt öga klia och nu minns jag inte vad jag tänkte på. Men visst, jag är glad. Läser era bloggar som alltid, men det är som om jag fått skrivkramp. Kan inte komma på något vettigt att kommentera. Men jag tänker på er.

bananer och kaffe

Jag får kämpa för att äta tillräckligt, allt som serveras hemma är kalorisnålt och maten landar normalt runt ca 200 kcal/portion. Min automatiska reaktion är att bli glad och lättad. Men nu har jag gått ner i vikt (bara ytterst lite men det får ju inte hända) och måste säga stopp. Jag äter mer dressing och mellanmål och köpte ångestfritt godis igår. Blir ändå inte riktigt tillräckligt, magen räcker inte till. Men för övrigt mår jag bra.

Vet inte hur mycket mer jag kommer skriva här. Känns som att jag och den här bloggen börjar komma till ett avslut, men jag är inte riktigt redo att ta bort den. Har varit min avlastningsplats och mitt enda hål och det finns fortfarande saker som måste få komma ut. Men någon regelbunden uppdatering finns det helt enkelt inte text för att skriva.

Eko eko eko e...

Mitt huvud är tomt, det känns som att något står i vägen för mina tankegångar. Är ändå lugn och på ganska gott humör, kanske står det där något och tar fast alla otrevliga tankar så det inte blir så mycket kvar. Då skulle jag inte klaga.

Fryser, somnar nästan, knakar i leder. Önskar mig lite att få vara sjuk, typ ligga hemma med lagom mycket feber och äta glass och plugga (ja, jag måste plugga oavsett), bara för att få sova ut och varva ner. Är så uppe i varv och igång och överallt samtidigt. Bryter ihop och samlar mig och fortsätter. Somnar och vaknar och fortsätter.

hur ska man vara för att vara lagom bra

En helt vanlig tjej på bussen. Lite trött, ögonen faller ihop. En ryggsäck i knät, trots att det är töntigt med ryggsäck. Det är jag just nu och såhär trivs jag ganska bra. Önskar mig bättre självkänsla i julklapp bara. Tänk-om-ingen-gillar-mig-på-riktigt-monstret har kidnappat min hjärna och jag mår illa av skräck för att inte göra rättvisa åt dem jag älskar. Är jag för påflugen eller är jag för ointresserad, eller kanske för överdrivet dramatisk? Om jag pratar långsammare och försöker att inte alltid säga "ba'"...  i varje mening, eller försöker prata om något annat än mig själv. Är det bättre då? Är jag bättre då?
Men å andra sidan. Folk får skylla sig själva om de inte tycker om mig och ändå är med mig. Så är det ju. Men jag vill bli älskad.

vad är det

Datorn surrar och det knattrar från tangenterna. En varm snusning bredvid mig, och en mjuk päls. Hur gör man för att göra rätt, undrar jag. På alla håll och kanter försöker jag att göra rätt, men ändå känns allting hopptrasslat och osäkert.

dumma mig

Det är mörkt ute. Jag har mycket att göra. Är det därför matångesten helt plötsligt bestämt sig för att komma på besök? Jag har försökt utmana mig själv men det slutar ändå bara med att jag äter för lite för att jag är rädd för ångest. Jag vill släppa det och tänka på mig själv som frisk men jag kan inte äta som mina kompisar. Jag kan inte sluta tänka på de äckliga kalorierna. Kanske blir det värre  när jag samtidigt försöker slå ihjäl ätstörningen som tagit sig in i min älskade vän.

Men stopp.
Vi tar det en gång till.
Den framtid som jag har framför mig går inte ihop med ätstörningar. Jag får inte falla. Jag behöver inte gå ner i vikt. Nej nej nej helt enkelt. Det finns inte, jag älskar livet för mycket. Så mycket starkare än rädslan och jag ska säga det igen och igen tills det är helt självklart.